Tre millimeter från gränsen

Jag balanserar tre millimeter från gränsen, jag är inte säker på vilken gräns men krasch blir det om jag snubblar.
På relationsfronten: vapenstillestånd. Till och med värre: fred.

Han tycker att jag har blivit så snäll och tam att han inte längre är säker på att han behöver flytta. Jag...
Jag går omkring som i dimma, vill bara sova, inte något annat.

Inte vara konstruktiv, pigg, alert.
Varje krav en hinderbana.

Mea culpa

Det här är något jag inte sagt till någon. Jag är inte säker på att det är min slutgiltiga analys, men det skulle kunna vara så att mycket av mitt agerande, som har fått honom att vantrivas i vårt förhållande och som han nu är så bitter över, har varit direkt kopplat till en önskan om att han skulle ge upp och flytta ut.

I efterhand frågar jag mig om det var speciellt smart att köra hela relationen i botten och leva i den misär som vi befinner oss i nu. Hade det inte varit smartare att säga: "Du, jag älskar dig inte längre. Vi borde aldrig ha flyttat ihop, allt var ett enda stort misstag."
I stället för att säga: "Det är klart att jag älskar dig mer än allt annat, alla andra signaler som du upplever måste bero på fel i mätapparaten".

Det är det jag ångrar nu mer än allt annat. Jag lät honom flytta in hos mig som en barmhärtighetshandling. Nu står jag högst på hans lista över människor som gjort honom riktigt ont.

Kall sten

Det släpper inte, det är som en kall sten i bröstet.
Jag vet inte vilket ord jag ska säga.
Rädsla besvikelse sorg

Det ord som kanske bäst beskriver är "inkapslad".

Jag sträckläser om kvinnor som blir misshandlade och önskar att de ska bryta sig loss, och väntar på att de ska sluta ge ursäkter.
Förtydligande: det är inte mitt problem, den är inte jag som får blåmärken. Det är tallrikarna som far i golvet som krasar och dörrar som smälls. Trumhinnan tar ingen skada av de röster som höjs.
Men jag sitter i samma fälla i alla fall, för logiken är likadan.
Det är jag som är jobbig, uppkäftig, nonchalant, slarvig, överlägsen eller dum. Det är jag som tittar på honom på ett särskilt sätt eller tittar inte på honom på ett särskilt sätt. Det är jag som pratar oupphörligt eller också inte alls, som är hänsynslös och förljugen.
Det är hans reaktion är naturlig, sund, logisk, rättfram och rak, med ett visst mått av ädel. Det är han som gör allt för att det ska funka, som på miljontals olika sätt kämpar. Och jag som är defekt.

Man kan ge igen, komma med argument, söka precision, kräva. Bita tillbaks, hävda sig. Det är ett bra sätt om man vill att allt ska eskalera, explodera, för att sedan så över i försoning och smek. Om man så vill.
Man kan gråta, det är det snabbaste, då går det över på en timme högst.
Man kan också sitta alldeles stilla, i soffan, vid matbordet. Fästa blicken på en punkt i en annan värld, låta det skölja över. "Se på mig när jag talar till dig" - flytta sin tomma blick och fästa den på därtill avsedd plats. Man kan nicka med jämna mellanrum eller ge någon annan markör av att man lyssnar och förstår.

Det fungerar på det sätt som det kan fungera, för ingen storm kan vara för evigt. Men det är inte som att vara en människa.

Helvete OK, men tajmingen...

Det är kanske något jag kommer att se tillbaka till som typiskt - den dag då allt äntligen är över, om den dagen kommer.
Ett rasande telefonsamtal som börjar med Jag hatar dig! och slutar med en lur som slängs på.
Jag ringer upp: kan vi prata?
Nytt vulkanutbrott, en lur som kastas på.
Jag tänker inte ringa, tänker att nu får det räcka med att försöka reda upp det. Lyfter sedan luren och ringer i alla fall.
Vulkanen fortfarande aktiv, lavaströmmar av hat och frustration.

Och det som jag undrar om jag kommer att se tillbaka på som typiskt, om den dagen kommer: min erfarna uträkning av när kulmen kommer, efterdyningarna under eftermiddan, troligen, men hur blir det i kväll, när är det klart? Hinner det bli klart till sju när gästerna kommer? Ska vi duka på Etnas sluttningar eller är det bättre att flytta matbordet till Pompei?

Takeoff aborted

Dagens text är en sorglig saga om känslan att gå och räkna dagarna till dagen S för skilsmässa, den dag då om vilken ens partner har sagt: Jag stannar till den dagen, inte en dag längre!

Att gå och räkna med trygg tillförsikt: om jag är stark i dag och i morgon och så på onsdag och torsdag och sedan på fredag så är det snart dags. En vecka till orkar jag även om det går på fälgarna, det hinner inte hända så mycket och snart är det över.

Och sedan höra sin partner säga:
Nä förresten, jag stannar. Jag skulle inte få det bättre någon annan stans. Jag har bestämt mig för att stå ut.

Jag vet inte vad mitt ansikte avslöjade men det var först i det ögonblicket det kändes som om allt rasade.

Helvete

Om någon stirrar argt på en och skriker: Jag hoppas att du, när du dör och kommer till helvetet, ska förstå hur det känns när...
Då kan man för ett ögonblick känna att man har kommit till helvetet. För att inte tala om hur det känns när någon säger det lugnt och i förbigående.