Det är kanske något jag kommer att se tillbaka till som typiskt - den dag då allt äntligen är över, om den dagen kommer.
Ett rasande telefonsamtal som börjar med Jag hatar dig! och slutar med en lur som slängs på.
Jag ringer upp: kan vi prata?
Nytt vulkanutbrott, en lur som kastas på.
Jag tänker inte ringa, tänker att nu får det räcka med att försöka reda upp det. Lyfter sedan luren och ringer i alla fall.
Vulkanen fortfarande aktiv, lavaströmmar av hat och frustration.
Och det som jag undrar om jag kommer att se tillbaka på som typiskt, om den dagen kommer: min erfarna uträkning av när kulmen kommer, efterdyningarna under eftermiddan, troligen, men hur blir det i kväll, när är det klart? Hinner det bli klart till sju när gästerna kommer? Ska vi duka på Etnas sluttningar eller är det bättre att flytta matbordet till Pompei?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar