Kall sten

Det släpper inte, det är som en kall sten i bröstet.
Jag vet inte vilket ord jag ska säga.
Rädsla besvikelse sorg

Det ord som kanske bäst beskriver är "inkapslad".

Jag sträckläser om kvinnor som blir misshandlade och önskar att de ska bryta sig loss, och väntar på att de ska sluta ge ursäkter.
Förtydligande: det är inte mitt problem, den är inte jag som får blåmärken. Det är tallrikarna som far i golvet som krasar och dörrar som smälls. Trumhinnan tar ingen skada av de röster som höjs.
Men jag sitter i samma fälla i alla fall, för logiken är likadan.
Det är jag som är jobbig, uppkäftig, nonchalant, slarvig, överlägsen eller dum. Det är jag som tittar på honom på ett särskilt sätt eller tittar inte på honom på ett särskilt sätt. Det är jag som pratar oupphörligt eller också inte alls, som är hänsynslös och förljugen.
Det är hans reaktion är naturlig, sund, logisk, rättfram och rak, med ett visst mått av ädel. Det är han som gör allt för att det ska funka, som på miljontals olika sätt kämpar. Och jag som är defekt.

Man kan ge igen, komma med argument, söka precision, kräva. Bita tillbaks, hävda sig. Det är ett bra sätt om man vill att allt ska eskalera, explodera, för att sedan så över i försoning och smek. Om man så vill.
Man kan gråta, det är det snabbaste, då går det över på en timme högst.
Man kan också sitta alldeles stilla, i soffan, vid matbordet. Fästa blicken på en punkt i en annan värld, låta det skölja över. "Se på mig när jag talar till dig" - flytta sin tomma blick och fästa den på därtill avsedd plats. Man kan nicka med jämna mellanrum eller ge någon annan markör av att man lyssnar och förstår.

Det fungerar på det sätt som det kan fungera, för ingen storm kan vara för evigt. Men det är inte som att vara en människa.